Alltsa, varfor Varfor ar jag som hag ar? hur kan jag va sa sjukt upp i taket irriterad pa en manniska som lamnar kanada for att aka hem till sitt hemland? hur kan man va sa fruktansvart sjalvisk och bara kanna hur det knyter sig i magen, rosten andras och blir ganska hard och jag sager dom dar korta svaren jag inte riktigt menar, man ah, det later verkligen som att jag gor det. Jag kan inte hjalpa det, det bara slar slint och jag forsoker for guds skull att stoppa det men ibland. nej nej. jag vill bara va ensam. Jag kanner mig som en sa hemsk person, jag ar en hemsk person.
Jag glomer saker som jag aldrig glomt forut. Forr har det varit for att jag skjuter upp pa saker, nu ar det for att jag i arlighetens namn bara glomer dom. Det ar laskigt och jag anvander min almenacka sa frekvent att varenda litet utrymme ar fullt med klotter, teckningar, pilar, viktiga OBS, utropstecken, you name it.
Jag ar sa stressad, stressad stressad stressad. och for forsta gangen i mitt liv ar det inte for nagot i skolan, eller jo, kanske lite. Jag kan inte lugna ner mig. jag sover daligt, biter ihop kakarna nar jag sover sa att jag vaknar med stora sar pa min tunga. Det har aldrig vart sahar kasst innan. det ar inte hemlangtan, hemlangtan har mer eller mindre tynat bort aven om jag saknar alla, sa ar det inte riktigt hemlangtan. Jag vet hur riktig hemlangtan kanns nu. Kanske whinar jag bara har, kanske vill jag fa skriva det sa att nar trollet ar ute ur munnen sa kanns inte problemet lika stort, kanske vill jag se det framfor mig sa att jag kan forsta, eller hitta nan sorts losning.
hur kan det va ett problem att man har for manga manniskor i sitt liv? manga manniskor man bryr sig sa mycket om, och som faktiskt gor det samma for dig. men gud sa hjalplos det far dig att kanna. jag vill bara tillfredstalla alla, roa alla, fa alla att ma bra. och nar jag inte kan, jag da sviker jag dem. da sviker jag dem sa vill fa mig att ma bra, som vill mig val.
