vi åkte lite pulka idag..:P "lite"

Så då vet ni detta. Min favoritdikt

all I want to do is make poetry famous
all I want to do is burn my initials into the sun

all I want to do is read poetry from the middle of a
burning building
standing in the fast lane of the
freeway falling from the top of the
Empire State Building

I want people to hear my poetry and
get headaches
I want people to hear my poetry and
vomit

I want people to hear my poetry and
weep, scream, disappear, start bleeding,
eat their television sets, beat each other to death with swords and

go out and get riotously drunk on someone else’s money

I come not to bury poetry but
to blow it up
not to dandle it on my knee
like a retarded child
with beautiful eyes
but

throw it off a cliff
into icy seas and see if
the motherfucker can swim
for its life

because love is an excellent thing surely we need it but,
my friends...

they’re after us

they’re selling radioactive charm bracelets
and breakfast cereals that
lower your IQ by 50 points per mouthful
we got politicians who
think starting World War III
would be a good career move
we got beautiful women with
eyes like wet stones peering
out at us from the pages of glossy magazines
promising that they’ll fuck us
till we shoot blood if we’ll just

buy one of these beautiful switchblade knives

I’ve got mine.

Kanada saknad-innan avfärd

desto mer jag umgås med människor med människor jag gillar, desto mer kommer jag på hur mycket jag kommer sakna dem. Hur mycket jag verkligen älskar alla människor i min omgivning, hur ni verkligen gör mitt liv ett värdigt liv att leva. För det är allt jag bryr mig om, det är er. Ni gör mitt liv. Och jag vet inte hur jag någonsin kommer klara ett år, men jag ska göra detta. Och jag vägrar förlora kontakten.

Snälla, glöm mig inte. Det är en klyscha, men snälla. Ni betyder allt.

rädd, utan rätt att vara det.

anledningen till att jag inte skriver på den här bloggen är för att jag tycker att jag är så sjukt tråkig i skriftspråk. jag har inget viktigt att säga, mycket roligare att säga det in real life. då man gärna kan använda yviga gester och skratta lite emllanåt. At berätta om något här innebär att mina yviga gester nu blivit utbyta till ett fingerknappande (knappast en fanatstisk grej och skrattandet har blivit utbytt till ett eget, ganska tragiskt sätt att skratta på ensam inne i arbetsrummet.

Det är mycket som oroar mig, konstant. inga sånna viktiga saker egentligen. inte som man skulle kunna jämföra med männsikor som mist hela sin familj i Israel eller nåt. men små saker som etsar sig in och är som virus på den jäkla hjärnbarken och vägrar ge sig ifrån. Jag är livrädd för att få ett tragisk och innehållslöst liv. jag är livrädd för att sitta vid 50 års ålder utan en jäkla rolig grej som hänt i mitt liv på de senaste 30 åren. jag är rädd för att inte vara tillräkligt angelägen till att fixa ihop mitt eget liv, jag är rädd för att inte vara tillräkligt ambitiös. men när jag väl tycker mig vara ambitiös kännsdet som en tvångströja som sitter åt och stryper mig innifrån och ut. Jag hatar min personlighet, jag hatar att jag inte i ambitiös. men mest hatar jag nog att känna mig otillräcklig. jag hatar att känna mig osmart, vilket jag gör mest hela tiden. Vilket hänger ihop med att jag inte är tillräkligt ambitiös för att göra något åt det.

Jag är tragisk, vid 17 års ålder. och jag har 30 år kvar innan jag kommer på att jag har levt så tragiskt i mer än halva mitt liv. the good half.