rädd, utan rätt att vara det.

anledningen till att jag inte skriver på den här bloggen är för att jag tycker att jag är så sjukt tråkig i skriftspråk. jag har inget viktigt att säga, mycket roligare att säga det in real life. då man gärna kan använda yviga gester och skratta lite emllanåt. At berätta om något här innebär att mina yviga gester nu blivit utbyta till ett fingerknappande (knappast en fanatstisk grej och skrattandet har blivit utbytt till ett eget, ganska tragiskt sätt att skratta på ensam inne i arbetsrummet.

Det är mycket som oroar mig, konstant. inga sånna viktiga saker egentligen. inte som man skulle kunna jämföra med männsikor som mist hela sin familj i Israel eller nåt. men små saker som etsar sig in och är som virus på den jäkla hjärnbarken och vägrar ge sig ifrån. Jag är livrädd för att få ett tragisk och innehållslöst liv. jag är livrädd för att sitta vid 50 års ålder utan en jäkla rolig grej som hänt i mitt liv på de senaste 30 åren. jag är rädd för att inte vara tillräkligt angelägen till att fixa ihop mitt eget liv, jag är rädd för att inte vara tillräkligt ambitiös. men när jag väl tycker mig vara ambitiös kännsdet som en tvångströja som sitter åt och stryper mig innifrån och ut. Jag hatar min personlighet, jag hatar att jag inte i ambitiös. men mest hatar jag nog att känna mig otillräcklig. jag hatar att känna mig osmart, vilket jag gör mest hela tiden. Vilket hänger ihop med att jag inte är tillräkligt ambitiös för att göra något åt det.

Jag är tragisk, vid 17 års ålder. och jag har 30 år kvar innan jag kommer på att jag har levt så tragiskt i mer än halva mitt liv. the good half.