Jag har aldrig varit en avundsjuk manniska. Jag har alltid vart den som nastan, ser ner pa manniskor som beter sig avundsjukt eller genom svartsjuka. Folk som inte forstar sig pa verkligheten. Men nu ar jag dar sjalv, och jag forstar precis varfor det kallas svartsjuka. For det ar fasen en sjukdom. Ah vad jag vet att jag inte borde bry mig, och vad jag vet att mitt hjarta knappt kommer palla trycket tills pa sondag. det vaxer och det gor ont, det expanderar och varker. det bultar. Och sen kommer den dar svarta kanslan. kanslan som jag bara vill fa bort bort bort. Kanslan jag har ingen ratt till att kanna. For jag vet, jag kanner fortfarande till verkligeheten, att det ar inget att oroa sig for. Men nu, nu sa ater det upp mig.
gaah, vad jag ar patetisk.
Jag berattar om awesomeawesome awesome kvallen jag var med om ikvall imorgon,eller nan annan dag istallet. for mina vanner, den va FANTASTISK. ut i minsta lilla horn, ut i minsta lilla spets pa alla killar utkladda til halvnakna kvinnor, ut i varenda riskorn som ar pa diverse platser over min kropp, och sist men inte minst; ut i minsta lilla falsk ton jag sjong ut under "touch me touch me" "time warp" etc etc etc. Om ni nagonsin far chansen att ga pa Rocky Horror Picture Show, gor det. Ni kommer ALDRIG att glomma det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar